Snöabstinens
Jag är lite kluven till det här med snön. Alla beklagar sig över all snön och att det ska bli vår och så, men jag vet inte riktigt. Självklart har det varit en jäkligt lång vinter nu, den började lite trevande med grönt gräs och regn på julafton, men det ordnade upp sig och höll stadigt i sig. Hela "våren" har vi haft massor med snö och skottningen har tärt på ryggen. Man samtidigt vill jag inte riktigt att det ska ta slut. Jag har nämligen varit med om en renässans i år. Jag har nämligen tagit upp skidåkningen igen efter kanske tio år på bräda. Det började förra året när min son skulle börja lära sig åka slalom. För att kunna lära honom kan jag ju inte åka snowboard utan fick damma av mina gammla, raka, K2 som inte sätt en pist på drygt tio år.
Jag upptäckte snabbt att alla vintrarna i Branäs i tioårsåldern hade definitivt givit bestående färdigheter. De gamla takterna satt i, dock med en mognare och säkrare känsla. Den riktiga vändpunkten var dock när hela familjen med vänner åkte till Branäs under eftersäsongen och jag hyrde mig ett par carving-skidor. Vilken otrolig skillnad! Varför hade jag aldrig provat det här förut? Aldrig mer raka skidor utan jag måste köpa mig ett par carving så fort jag får råd.
Detta för oss tillbaka till snön. Mitt nya intresse är så att säga omöjligt att utöva utan snö och det har nästan blivit som en drog. Speciellt farten var det mest överväldigande. Jag kunde liksom riktigt känna adrenalinet i kroppen när jag stod på som värst. För att få åka skidor så här sent på säsongen måste man åka långt och det kostar tyvärr alldeles för mycket i tid och pengar. Min dröm är att åka till riksgränsen vid midsommar eller till nån soltäckt glaciär i sommar. Dessa drömmar kommer nog att förbli drömmar ett tag till men jag kommer att genomföra det någon gång, det är jag säker på.
Jag upptäckte snabbt att alla vintrarna i Branäs i tioårsåldern hade definitivt givit bestående färdigheter. De gamla takterna satt i, dock med en mognare och säkrare känsla. Den riktiga vändpunkten var dock när hela familjen med vänner åkte till Branäs under eftersäsongen och jag hyrde mig ett par carving-skidor. Vilken otrolig skillnad! Varför hade jag aldrig provat det här förut? Aldrig mer raka skidor utan jag måste köpa mig ett par carving så fort jag får råd.
Detta för oss tillbaka till snön. Mitt nya intresse är så att säga omöjligt att utöva utan snö och det har nästan blivit som en drog. Speciellt farten var det mest överväldigande. Jag kunde liksom riktigt känna adrenalinet i kroppen när jag stod på som värst. För att få åka skidor så här sent på säsongen måste man åka långt och det kostar tyvärr alldeles för mycket i tid och pengar. Min dröm är att åka till riksgränsen vid midsommar eller till nån soltäckt glaciär i sommar. Dessa drömmar kommer nog att förbli drömmar ett tag till men jag kommer att genomföra det någon gång, det är jag säker på.